Jag läste just ett blogginlägg (särskilt kommentarerna till det var intressanta), om jungfru Maria.

Det tar sitt avstamp i Moder Teresas bönemörker, som även Dagen och SvD skriver om. Som om det var så sensationellt... Många helgon har fått uppleva detta under längre eller kortare perioder i sina liv - och även många andra än helgon för den delen. Det tycks vara en del av det helt vanliga andliga livet.

Det tycks också vara så att jungfru Maria enar många kristna - genom att hon nu återupptäcks och släpps in ur kylan efter reformationen igen - som Kyrkans moder, eftersom hon är mor till Jesus, som är "kyrkokroppens" huvud, den förstfödde. Och därigenom är hon även Guds moder - Gudaföderska - Theotokos, lär kyrkan utifrån ett tidigt koncilium.

Samtidigt förekommer i vår tid en Mariadyrkan som gått alldeles för långt på en del håll i världen - som andra kristna (och även majoriteten av katolikerna), tar avstånd från - med rätta.

De ytterligare dogmer som en del har propsat på - Maria som mediatrix (medlare) och corredemptrix (medåterlöserska), har inte gått igenom på katolskt håll - vilket är ekumeniskt positivt. Ju färre nya dogmer vi på egen hand lägger till ovanpå de gemensamma trosskatterna, desto bättre. Det gör det lättare att hitta vägar till enhet.

Att Maria var och förblev jungfru slår dock både katolska och ortodoxa kyrkan fast. Bröderna som nämns i evangelierna förklaras traditionellt som Josefs barn eller kusiner - d.v.s. "bröder" i storfamiljen. Detta tycks man ha svårt att ta till sig i andra kyrkor. Man kan i och för sig då fråga hur viktigt det är på det stora hela.

För nu är ju detta inte trons absoluta mittpunkt - utan denna är och förblir Gud - och då inte minst Marias Son - Guds Son.

Och i Honom bör väl vi kristna kunna mötas utan större problem...?